CD "Acoustics"
This Swedish fingerstyle guitarist has wonderful chops, a fast, fluid touch, and a folklorist's respect for the traditional catalogue. Songs like "Jesse James" and "Freight Train" make this clear. But he shines as an interpreter when he takes on more disparate fare, like "Twin Peaks Theme" and "Whiter Shade of Pale." "Whiter" becomes, in Tallstrom's hands, an elegiac musing on a lost era -- minus the unsightly lyrics. "Twin Peaks" (yes, from the TV show, and allegedly co-written by David Lynch) is a stunner. Its weirdly haunting, semi-hypnotic repetition of the primary theme serves to illustrate the perfection of this artist's chosen instrument in bringing obscure gems to light. My only complaint: at 3:57, the song is too short. Oh, and Amanda Broom's classic, "The Rose," is too lovely for words. He offers tablature for a number of the songs on his website. Recommended.
CD "Acoustics"
Så du trodde att du kunde spela stålsträngad gitarr? Think again. På sin senaste platta visar Martin Tallström hur det hela ska gå till och jag bara skakar på huvudet. Hur gör han? Som tafflig elgitarrist är jag egentligen inte rätt man att bedöma men det skulle förvåna mig om inte detta är årets akustiska platta? Vad jag däremot tvärsäkert kan säga är att du här hittar allt från det vackraste vackra till det blått kaxigaste. Jämför det sköra i Falling Leaves med dammet han piskar upp i Man of Constant Sorrow. Han gör det aldrig lätt för sig och jag får intrycket av att det ligger en väldig omsorg kring minsta rytmiska förskjutning eller i vilket läge på halsen en ton ska plockas. Varje låt är späckad med teknik och jag hinner knappt komma på fötter innan det är dags för nästa nedräkning. Men inte en enda gång ställer det sig i vägen för musiken. I händerna på Martin blir till och med Forever Young en fräsch upplevelse. Skönt, för jag var inledningsvis aningen skeptisk till några av låtvalen. Som Freight Train eller Dueling Banjos. Men oftast gjuter Martin liv i sångerna med en karakteristisk snärt i spelet och klanger som ger en ny vinkling. Och ibland tar han hjälp av en superbt spelad, lätt distad lap steel som kontrast. Som i Jerry´s Breakdown, väldigt tjusigt gjort.
Smart är också draget att inte ha med trummor, helt enkelt för att de inte behövs. En gnutta percussion här och där är allt hans i sig så rytmiska gitarrspel kryddas med. Istället lämnas hela fältet fritt med massa luft kring gitarrerna. Gladast är jag för Martins egna kompositioner, där han också sjunger på ett sätt som kompletterar musiken snyggt. Som i magnifika The Road That Leads Back Home. Ett perfekt exempel på en stark popmelodi som lätt hade passat I radio men ändå bjuder på grymt, fullfjädrat gitarrspel. Eller inledningsspåret Lost In The Rain. Härmed önskas en hel platta med egna kompositioner, så bra är de.
Jag vet inte om man kan tala om ”somriga kristallregn” eller ” gnistrande guldflarn”. Tallström kan hursomhelst spela dem.
CD "Acoustics"
Avspänd gitarrglöd. Martin Tallström, fast med o, är en glimrande gitarrist. En väl meriterad kompmusiker som också gör egna skivor. På den senaste, Acoustics, visar Tallström både sin stilmässiga bredd och sitt uttrycksmässiga djup. Här finns flödande flat picking, eftertänksamt melodispel och spöklikt vinande slide, som i Man of constant sorrow.Tyngdpunkten ligger på starka melodier, och bland förväntade låtar (Freight train, Jesse James) dyker också oväntade saker som A whiter shade of pale och Twin Peaks-temat upp. Men även de ger kongeniala utgångspunkter för Martin Tallström. Den stilmässiga bredden innebär inte heller någon splittring. Martin Tallström sätter sin egen känslomässiga profil på alla sånger han tolkar.Först var jag dock främmande för de korta vokala partierna i några spår, men även de flyter in i den organiska form som Martin Tallströms personliga vision skapar. Det är vacker och djupt egenartad musik.
Martin Tallstrom - Gute Entscheidung
Behaupten Sie nicht voreilig, Sie hätten noch nie von dem schwedischen Fingerstyler gehört. Möglicherweise ist Ihnen dann ein rasanter Flamenco-Gitarren-Part im Werbespot eines Herstellers von koffeinhaltigen Erfrischungsgetränken entgangen. Sie mögen auch Sport? Dann erinnern Sie sich vielleicht an ein lustiges Banjo-Lick im Spot eines renommierten Sportschuhherstellers? Ja?: Martin Tallstrom, Gitarrist aus Stockholm, hat beides eingespielt. Und jetzt ein famoses Soloakustikgitarrenalbum.
Geboren in Linköping und mit acht Jahren voll unerklärlicher Liebe (und bohrender Neugier) zum Blues, beginnt er auf einer Nylonstring das Haus seiner akademischen Eltern mit Klang zu füllen. Ein paar Teenagerjahre später sind diese nicht minder genervt, weil Junior seinen Job bei einem renommierten Elektronik-Konzern hinschmeißt, da er „erst mal ein paar Jahre als Freigeist umherziehen“ will. Er bearbeitet dabei die musikalischen Einflüsse seiner Jugend, vom Blues zum Folk, von Westcoast Music bis Bluegrass und klassischer Gitarrenmusik. „Ich nahm Flamenco-Unterricht bei Alberto Vicente und kam im Laufe der Jahre zu der Erkenntnis, dass man auf einer Nylonstring-Gitarre auch einen ordentlichen ‚Twang’-Sound hinbekommt. So kam ich zum Country von Jerry Reed, dann zum Banjo-Spiel von Earl Scruggs und zum Slide-Playing eines Sonny Landreth.“ Mit Erfolg: Zehn Jahre später steht der heute 39-Jährige als Studiogitarrist im Dienst der verschiedensten Künstler und erspielt sich in seiner Heimat einen hervorragenden Ruf. Nebenbei arrangiert er – nur für sich – Songs im Fingerstyle: Traditionals wie ,Fright Train’, Rock-Klassiker wie ,A Whiter Shade Of Pale’ und Pop-Hits wie ‚Forever Young’. Zusammengetragen hat er die nun auf seinem Soloalbum ‚Acoustics’ – Tallstroms zweitem Longplayer. 2001 bereits veröffentlichte er ‚Might Be Movin’ On’, ist aber mit dem einstigen Schnellschuss heute „nicht mehr sonderlich glücklich. Doch zu der Zeit war es das Beste, was ich bieten konnte; da hatte ich noch keine Kontakte zur Musikindustrie und war chronisch pleite.“
Bis 2009 folgt dann eine lange Schaffenspause voller Selbstzweifel, in der sich Tallstrom grundlegende Zukunftsgedanken macht. „Ich war frustriert, wusste nicht recht was ich tun sollte“, sagt er rückblickend. Ein Konzert von Fingerstyle-Superstar Tommy Emmanuel brachgte den Schweden zurück in die Spur. „Durch ihn habe ich gemerkt, dass ich hart an mir arbeiten muss. Ich begann mich voll auf Fingerstyle-Music zu konzentrieren. Und das war die beste Entscheidung meines Lebens!“ Tallstrom veröffentlicht Songs und Workshops auf der Internetplattform YouTube und richtet sich eine Website ein, auf der er „Tabs & Tricks“ anbietet – mit enormem Feedback. „Ich hatte halt so viele Ideen, dass ich sie mit anderen teilen wollte. Und die Resonanz darauf war gigantisch“, freut sich der junge Familienvater. „Genau das hatte ich gebraucht.“
Für den guten Ton auf ‚Acoustics’ sorgen übrigens eine Dreadnought ‚Aurora’, eine ‚Barita’ Baritongitarre und eine ‚Augusta’ Parlourgitarre des finnischen Gitarrenbauers Olav Loef (www.loefguitar.fi). Außerdem kamen im Studio eine Maton EBG808 Artist und eine Alvarez 5220CEQ, eine Supertone Lap Steel aus den Vierzigerjahren, eine Regal Squareneck Resonatorgitarre und eine Tanglewood Mandoline zum Einsatz. Und hoch motiviert denkt Tallstrom schon weiter. Eine Lehr-DVD soll der nächste Schritt sein. „Momentan denke ich an nichts anderes.“ Wir sind gespannt.


